om livet, människor och havets botten

Finns något i denna värld oberoende av oss.? Vi skapar hela tiden bilder av vad verkligheten är. 
Vad innebär det att vara medveten om något?
Hur gör vi när vi skapar mening ?
Frågor som väckt min nyfikenhet
 
Då har vi passerat första april och tiden rullar på snabbare än någonsin, likt ljusets hastighet och jag befinner mig i en slags bubbla totalt omedveten om varken ljusets hastighet eller tiden som passaerat sedan jag flyttade in en mysig lägenhet i Malmö. Mycket har hänt sedan vi sist hördes vid. För att nämna några roliga grejor: i resväg har jag hunnit med Dubai, Kap Verde; där även min älskade bror gav sitt liv till älskade Filippa, och Sarajevo- en stad som jag fått rikligt med mersmak för. 
 
Skolan rullar på, jag är närmare mitt mål än någonsin, att ta en kandidatexamen i ekonomi. Vägen dit är tuff, men jag är medveten om vad jag är kapabel till. Inom plugget kommer både upp- och nergångar som i allt annat i livet, och igår var jag en aning depp då en skriven tentamen inte gick som jag ville. Men vad är en kuggad tenta jämfört med allt ont som händer i världen. Därav blir majmånad, en intensiv pluggmånad då hela 4 tentor skall klaras av och bli godkända. Jag har bara mig själv att skylla på i situationer likt dessa, då jag många gånga prioriterar skolan sist; kan vara för att jag alltid haft lätt för skolan och har ett förbryllat tankesätt som går i vågor likt"allting löser sig", och det gör det alltid till slut!
Och tro mig, jag tror jag lär mig men ibland vet jag inte själv. Kanske är det meningen att det ska vara så här, att man ska varva olika saker i livet, (som i mitt fall; jobb, resa, plugg) och låta tiden utgöra hastigheten på vägen till ens mål. För mig verkar så vara fallet. Carlsberg har kallat och jag har redan spenderat en vecka där, nästa vecka vankas påsk och även då ska jag stolt bära min Carlsberg-rock! 
 
Gång på gång funderar jag över meningen med livet, om det verkligen är att vandra mot horisonten, en horisont utan slut. Då jorden är rund. Hade jag vart född för mycket länge sedan tror jag att jag hade varit livsfilosof. Likt Sokrates och Platon, kanske hade jag varit den först kvinnliga och även då antytt att kvinnan är en defekt man. 
Mitt års alla största guldkorn är somrarna, som för tillfället närmar sig med stormsteg, somrarna som jag får spendera i mitt älskade Trogir, Ciovo, Okrug Gornji. Mitt liv utspelar sig där och det är där jag är som allra lyckligast vill jag påstå. Jag kan ibland inbilla mig att vi två är ett. Att jadransko more rinner i mina vener och att jag egentligen skulle varit en sjöjungfru tillsammans med alla andra havsdjur på botten utanför Trogirs kust, och levt ett helt enkelt liv där. Nyligen när jag var i Sarajevo träffade jag Maidas kusin med familj. Vi pratade om min barndom, utifrån hur de mindes den. De talade om för mig att jag redan som liten var fast i havet och att jag lärde mig simma som mycket, mycket liten. Det senare visste jag väl. Jag var som liten oftast fast och det var svårt att få ut mig ur det fina vackra blå. Jag var aldrig rädd för vatten och idag tycker jag det är mycket konstigt när människor talar om för mig att de inte kan simma. Att simma är att leva. Att spendera livet i hav och utmed havets vackra horisont, rimmar tätt ihop med meningen med livet.
 
Redan där och då, i mitt lilla jag, skapades antagligen det starka band, den enorma kärlek jag känner och den fantastiska energi det ger mig, älskade älskade Trogir. Att sedan min älskade morfar var där långt innan min ankomst till jorden gör mig också helt säker på att det är en speciell kärlek. Kanske är det också därför jag antar att meningen med livet är att vandra mot horisonten, för bortom havet finns inget slut, bara en fortsättning, eller en ny början. Kanske är det också därför jag föll pladask för Malmö. Havet som omger staden, hamnen och dessa starka vindar som susar likt fåglarna som flyttar mellan säsongerna. Kan inte räkna på mina fingrar hur många gånger jag tagit tåget över till CPH bara för att få den vackra syn som havet utifrån bron ger. En vacker vy, som slår mycket annat. Så havet för mig är allt, det öppnar upp världen, mitt tankesätt och mina handlingar. Allt annat blir inte så seriöst längre, vi är små små droppar i havets allra största grund. Kanske är det också därför som jag antar att allt löser sig, att mina problem är ingeting alls jämfört med livets tid på denna jord. Men såklart, jag ska inte noja över resan jag gör, från födseln till döden, det så kallade livet. För det är ändå vår gemensamma pelare, det som förenar mänskligheten. 
Livet som jag älskar så mycket och som ger mig alla dessa fantastiska explosioner av kärlek, lycka och endorfiner. Kanske är det även på grund av mitt djupa djup om att allt har en mening som jag har svårt att tänka i alldeles för seriösa banor, som jag har svårt att undvika mitt vilda jag, som jag har svårt att vilja hela tiden. Det finns inget slut, jag får aldrig nog och jag vill bara mer.  
För att sammanfatta: lev livetg, bara gör det. bry dig inte om vad någon annan tycker eller tänker om vad du gör. det är dina val, ditt liv och du ska leva det precis som du önskar. Lev det liv du vill leva. Njut, skratta och ha kul. Ha så jävla kul <3 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: