Livet och dess allra ljusaste av stunder

I den djupaste av stunder finner du dig själv, lär känna dig själv och klargör dina tankar inför meningen med livet och hur du ska bygga din framtid. Funderingar över vad en egentligen gör på jordeplaneten blir ett faktum och än mer hur länge en ska stanna. Resan kan när som helst ta slut. På bara en sekund kan hjärtat vilja ta dig till andra fantastiska planeter, närmare dina förfäder, närmare dina drömmars oändlighet. 
 
I veckan (11jan) var det 8 år sedan jag skapade mitt facebookkonto under namnet Dzenana Dzanic. Under 8 års tid har det varit något som stått mig varmt om hjärtat. Mina senaste 8 år finns dokumenterade där, bevarade, fantastiska minnen som tar mig tillbaka till underbara ögonblick av maximal lycka som jag har upplevt med människor jag värderar högst av allt. Ibland funderar jag över hur bra det egentligen är att ha så mycket bevarat och sparat på en plattform, det gör alla dina minnen mycket verkligare, mycket mer detaljrika och där och då uppstår saknaden. Saknaden efter de där vackra ögonblicken när dina endorfiner blommade och gjorde dig till världens gladaste skapelse. Därför kan jag tycka att det blir en aning svårare att gå vidare, gå vidare i livet, i tiden och lämna det dära bakom sig. Bara för att man minns. Å andra sidan är minnena bland det värdefullaste du har. Alla de fantastiska ögonblick som du har skapat med dina närmsta blodmänniskor, människor vars blod rinner i dina vener. Gemenskap, tillit och kärlek är begrepp som gör jordeplaneten skönare, bättre och mer älskad. Alla dessa ögonblick och stunder har bidragit till att du blivit den du är idag. Allt börjar med händelserna och slutar med minnena, fantasierna om en återkomst. 
 
Gång på gång slås jag av tanken kring att inte ta livet så seröst. Livet, världen och alla dessa regler, normer och beteenden som infinner sig i människoskapelsen är allt en historia, påhittad för länge sedan om hur det bör vara, om hur det ska vara. En värld där du ska göra si och så men som alltid slutar likadant. Vårt gemensamma öde har ingen undangått. 
 
Dit man vill komma är till det läget där man kan sitta, ensam med sig själv, i ett tomt rum och trots det känna att man är värd. Att man räcker. Att man är själsigt fin. Utan andras influerande. Utan komplimanger. Utan stöd. Att ha blivit sin egen största support och känna att det räcker. Att man är värd utan att prestera, synas, bekräftas. 
Att man är värd för att man är människa. Att det räcker så.
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: