ur livets dagbok
Galet bra
Jag har väldigt mycket av de materiella saker jag känner att jag behöver. Ändå vill jag ha mer. Finns det inget stopp på mig? Kommer jag någonsin känna mig nöjd? Egentligen vet jag redan svaret på det. Och det är nej. Så varför ska jag grubbla. Gräset kommer alltid vara grönare på den andra sidan. Det är ingen klyscha eller något jag bara säger. Det är något som är sant och som stämmer in alldeles utmärkt på mig. Jag vet att jag är en bra människa. Jag vet att jag förtjänar det bästa och en hel del av vad jag tror skulle göra mig lycklig är saker jag egentligen inte behöver eller personer som egentligen inte förtjänar mig. Jag förtjänar så mycket bättre. Så varför gå och grubbla, hänga upp sig och må dåligt. Tycka synd om mig själv.
Törsten av att äga försvinner några minuter just efter att jag köpt något. Men sen kommer det tillbaka. Som just nu. Just nu vill jag helst av allt gå runt i ett par svinsnygga svarta skyhöga pumps i ett snöigt varmt trogir. Jag vill vara sådär oförskämt brun med min fina svarta utåtsvända klänning. Med vackert hår och ett ansikte som lyser. Helst med fmänniskor jag älskar. Rakade ben och bruna och fan. Solblekt hår med livliga slingor i som jag ska göra så fort jag får tillfälle, med lagom plattat/vågigt hår. Rosiag kinder och med gnistan i ögat som jag vet att jag har. Full av energi och hungrig på livet. Jag älskar att leva när jag mår så. Snygg, nöjd och hungrig. Inget som jag tillåter tynga mig… ärligt, rakt och lättsamt. Bara hungrig på livet
I hela mitt liv har jag vart rädd för att göra andra illa. Genom vad jag säger, gör eller inte gör. När jag sätter mig själv i första rum våndas jag över att någon annan ska fara illa eller känna sig illa till mods. Jag måste släppa det. För jag är klok och jag vet att det enda som kan ta hand om mig i slutändan är jag själv. Även om mor gör ett sjukt bra jobb med mig måste jag själv se till att besluten blir verklighet. En människa räcker till, till andra men inte å bekostnad av en själv. Kanske jag ibland tar beslut som andra inte skulle göra eller gillar, men alla kan inte gilla allt man gör och sällan gör jag saker för att såra andra, utan snarare för att skydda mig själv. För jag är den viktigaste i mitt liv. Precis som du är den viktigaste i ditt. Glöm inte det. Det betyder inte att man är egoistisk, snare tvärt om. Jag vill må bra så andra kan må bra av att jag mår bra. Vi lever bara en gång, iaf vad jag vet.
Högst upp på min önskelista står en underbar fredagskväll i kroatien, en lycklig Dzenana med bästisar. Kan låta enkelt. Ja, egentligen är det det. Om jag vill åka dit gör jag det och där finns allt och väntar. Vill jag ha en lättsam tillvaro utan jobbiga känslor undviker jag bara de situationerna, fokuserar på annat, gör saker som jag vet stärker mig och fortsätter öva på att trycka undan ovälkomna tankar. Och när det kommer till skyhöga louboutin klackar, ja. pengar är en möjlighet till upplevelser. Det är väl bara att köpa ett par. Vill komma lite närmare molnen, himlen och flygplanen.
Nikes reklam är inte så dålig ändå. Just do it.
Jag älskar att det är jag själv som skriver handlingen i min tomma bok. Mitt liv skapar jag själv och även fast det ibland kan tyckas att andra kommer in och kluddar så är det bara för att jag tillåter dem att göra det. Jag vet vilka som förtjänar en plats i min bok. Och ju äldre jag blir ju mer vet jag vilka jag vill ha där. Resten orkar jag inte längre bry mig om. Vänner har man inte för att spara på hög, dem har man för att de förtjänar det. Jag hör sanning på sanning och jag är ledsen att avslöja en annan sanning, men flest vänner på facebook vinner inte. Och tomten släpper inte ner paketen i skorstenen varje år. Vi lever på 2000-talet, de flesta av oss har inte ens en skorsten längre. Sorry folks.
Jag är stark och stolt. Underbar och älskvärd. Jag är inte rädd. Jag klarar mig själv.
såg att sanne hade en sådan klänning, blev gladare och kände att jag har god smak
