Livet och dess allra ljusaste av stunder

I den djupaste av stunder finner du dig själv, lär känna dig själv och klargör dina tankar inför meningen med livet och hur du ska bygga din framtid. Funderingar över vad en egentligen gör på jordeplaneten blir ett faktum och än mer hur länge en ska stanna. Resan kan när som helst ta slut. På bara en sekund kan hjärtat vilja ta dig till andra fantastiska planeter, närmare dina förfäder, närmare dina drömmars oändlighet. 
 
I veckan (11jan) var det 8 år sedan jag skapade mitt facebookkonto under namnet Dzenana Dzanic. Under 8 års tid har det varit något som stått mig varmt om hjärtat. Mina senaste 8 år finns dokumenterade där, bevarade, fantastiska minnen som tar mig tillbaka till underbara ögonblick av maximal lycka som jag har upplevt med människor jag värderar högst av allt. Ibland funderar jag över hur bra det egentligen är att ha så mycket bevarat och sparat på en plattform, det gör alla dina minnen mycket verkligare, mycket mer detaljrika och där och då uppstår saknaden. Saknaden efter de där vackra ögonblicken när dina endorfiner blommade och gjorde dig till världens gladaste skapelse. Därför kan jag tycka att det blir en aning svårare att gå vidare, gå vidare i livet, i tiden och lämna det dära bakom sig. Bara för att man minns. Å andra sidan är minnena bland det värdefullaste du har. Alla de fantastiska ögonblick som du har skapat med dina närmsta blodmänniskor, människor vars blod rinner i dina vener. Gemenskap, tillit och kärlek är begrepp som gör jordeplaneten skönare, bättre och mer älskad. Alla dessa ögonblick och stunder har bidragit till att du blivit den du är idag. Allt börjar med händelserna och slutar med minnena, fantasierna om en återkomst. 
 
Gång på gång slås jag av tanken kring att inte ta livet så seröst. Livet, världen och alla dessa regler, normer och beteenden som infinner sig i människoskapelsen är allt en historia, påhittad för länge sedan om hur det bör vara, om hur det ska vara. En värld där du ska göra si och så men som alltid slutar likadant. Vårt gemensamma öde har ingen undangått. 
 
Dit man vill komma är till det läget där man kan sitta, ensam med sig själv, i ett tomt rum och trots det känna att man är värd. Att man räcker. Att man är själsigt fin. Utan andras influerande. Utan komplimanger. Utan stöd. Att ha blivit sin egen största support och känna att det räcker. Att man är värd utan att prestera, synas, bekräftas. 
Att man är värd för att man är människa. Att det räcker så.
 
 

när du börjar ett nytt liv

Livet tog nya tag och jag gjorde helt sjukt galet drastiska förändringar. Jag är inne i ett nytt liv. Jag har stängt ett kapitel, stängt en dörr i livet. Jag har sagt hejdå (eller hann jag ens säga hejdå?) till ett liv jag aldrig kommer få tillbaka, till en stad jag inte kommer återvända till, till grannar jag aldrig kommer ha, till ett helt underbart liv, till min Julia. Så nu sitter jag här på min nya adress, i en ny vacker lägenhet. Sovit mina tre första nätter i Sveriges tredje största stad, andats denna fina luft och lagat mat för första gången. Har blivit sambo igen, det var några år sedan sist jag delade mitt liv med en annan mysig själ. 
 
Så himla mycket prylar, saker och grejer en hinner samla på sig på några år. På 40 månader. Minus en termin i Norge. Igår satt jag och rensade hela dagen, jag hade sparat alla mina tentor, uppgifter, övningar och papper. Allt i skolväg, till försäkringspapper till lönespecifikationer till hyror, till studenttidningar. Något viktigt jag lärt mig är att en inte kan spara allt för evigt, hur mycket du än vill hålla fast vid dina fantastiska minnen måste du släppa taget om dessa fantastiska saker som gjort ditt liv i så många år, för att kunna gå vidare, för att kunna minnas med ett leende på läpparna och inte gråta för att det är över. En måste släppa taget för att alltid minnas att det bästa ännu inte hänt. Nu är alla dessa fantastiska minnen från Helsingborg, från bryggaregatan, djupt bevarade, för alltid. Nära mig, nära mitt hjärta. Minnen som jag kan ta fram när jag än vill, det är det enda jag har nu. När allt är över är det människors minnen som styr, som gör att du är väl medveten om vad du har upplevt och vilka känslor du känt
 
Tiden går och inte bara jag utan alla andra blir äldre. Min älskade bror blev hela 29 år i lördags. Snart är det 30 år sedan han påbörjade jordelivet. Iår firar mina 30 år som gifta också. Vilken fantastisk kärlek. Det sägs att tanken är att dö ung så gammal som möjligt- med det tror jag en menar att alltid våga, försöka, älska, ha kul, inte ta livet så seriöst- för alltid, så länge det bara går. Ett människoliv räcker. 
 
Jag läste någonstans där någon i en krönika skrev och förklarade sitt tankesätt kring åren skriva som de är just idag, och jämförde det med katten, djävulens djur. Han påstod att en inte bör räkna livet i år, utan i ögonblick. Just de stunder som du upplever dig själv som lyckligast- spara det ögonblicket. När livet räknas i år, blir allt så långrandigt. Det låter deprimerande och det föräldrar en själv. Katten i sin tur, kan bara stå på fönsterbrädan och kika ut, ut i naturen, ut i friheten och glädjas åt den stund hon får som giver henne så mycket tillfredsställelse. Jag brukar spara fina texter om livets gång som korsar min väg, men just denna vet jag inte hur det kom an sig att jag förlorade. Jag minns inte exakt hur tankesättet rörde sig, men jag minns att det berörde mig på en nivå varpå jag började tänka och fundera. 
 
Jag tänker så mycket, har varit väldigt utmattad hela helgen och många känslor har varit på besök. Jag är rädd, rädd för Malmö, rädd för ett nytt liv. Samtidigt känns det helt rätt. Det var dags för mig. Jag antar att det bara handlar om att vänja sig, bli van. Kroppen, huvudet och synen. Mitt nya kvarter, mitt nya liv. Välkommen.