livet

Hej allesammans!

Vet inte riktigt hur jag ska starta efter min långa frånvaro men jag börjar så här. Jag trodde verkligen den 2 juli att jag hade all tid i världen i mitt fina Trogir o Kroatien, tid till att skriva fina blogginlägg, tid till att läsa böcker, tid till att simma, tid till att gå upp tidigt och dricka kaffe vid havet. Men tid är väl det vi minst har på denna jord. Också var min tid för sommaren 2015 över. Mina somrar i mitt livs bästa paradis har alltid varit fantastiska. Likaså denna sommaren. Jag har haft underbara dagar vid havet, träffat mycket snällt och snyggt folk, hängt med vänner från Sverige och Ljungby och träffat andra underbara fina vänner som man bara träffar en gång om året. Ändå känns det som att jag inte hann göra allt det jag ville, eller är det bara jag som bara vill ha mer av det goda hela tiden. 5 veckor gick oroligt snabbt och hade det inte varit för Norge hade jag fortfarande varit i mitt livslevande drömmars paradis och skapat nya vänner med min fina Anamarija. Men som det sägs så ska man sluta när man har det som roligast, på topp men samtidigt gör det så ont. Jag grät mycket när jag skulle hem. Jag grät förbannat mycket när jag kramade och pussade min bästa mamma hejdå. Jag grät övermycket innan min flytt till Norge också. Det var sedan dag ett på Lunds unviersitet något som jag ville, attt bli utbytesstudent. Det kändes så jag, så perfekt, något som skulle passa mig då jag ser hela världen som mitt hem och alla människor som nya kompisar to be. Jag som älskar att resa, som reser så ofta det går och som inte alls är rädd för något. Men så efter en fantastisk sommar i kroatien kom stressen krypandes och allat blev fel innan avfärd. Jag ville inte åka. SOm jag grät, riktiga floder. På tåget på planet över allt fanns ångesten och paniken och stressen. Varför skulle jag göra det här tänkte jag flera gånger?

Men jag tog mig igenom allt det tuffa och tunga i resan. Nu har jag varit här i 4 dagar och det är okej. Jag kan och kommer stå ut men hade jag fått välja hade jag åkt hem faktiskt. Elelr jag hade vart i Kroatien nån vecka till sen ljUngby nån veckan för att sedan starta trean i Hbg. Men så hade det vart om inte detta fanns. Nu är jag i Trondheim, för mig väldit högt upp i Norge och jag ska plugga på NTNU. För mig är det ingen stad att hänga i granen, kanske behöver ge den fler dagar?, vädret är sämre än vad både hbg och ljb erbjuder. Men skolan är väl en av dom bättre. Så jag har börjat se det som att jag investerar i mig själv för det är ju exakt det jag gör. Jag har haft nollningsvecka och det har varit kul emellanåt. Utomhusaktiviteter tillsammans med regn är inget jag föredrar men jag har stått ut. Jag har faktiskt träffat väldigt mkt fantastiska männsikor som är hur snälla som helst och som kmr bli mina vänner för livet. Och redan nu har min engelska blivit bättre. SÅ jag är full av känslor men också tom. Jag levde verkligen drömliv i Kroatien och hade så gärna velat göra om det. Sedan kommer man hit oså bara kollar du ut genom fönstret för att bli depp. Men det är ok, jag har sol på lager inom mig och kommer ta fram energin när den behövs. Annars då,jag bor tillsammans med 4 andra. Tre norska brudar och en svensk kille, dom är supersnälla så det är kul. Från början tänkte jag ge det två veckor och om jag inte trivs åker jag hem, men liksom det är okej, då kan man inte åka hem nu när det varit så mycket jobb med allt. Jag gör detta för mor o far, mest för mig själv, men ändå för dom. Så att jag om några år kan ge dom allt dom har gett mig. Men störst av allt är kärleken ändå. Nu bjussar jag på massa bilder från livets bästa liv.