när hjärtat skrattar
God natt mina fina läsare <3
Jag har velat skriva och hålla min blogg aktiv sedan i torsdags den 3:de december men tiden har inte funnits till. Mycket har hänt och mycket är på gång att förändras, under utveckling så att säga. Precis som livet sig självt är under utveckling varje sekund av våra liv. Dom senaste dagarna har varit hektiska och helt sjuka. Jag snurrade runt i stuudier hela förra veckan och på onsdan kom nervositeten och jag slutade äta, sova och tänka. På torsdagen var det ännu värre och min älskade mamma förslog att jag skulle gå ut och ta en öl för att slippa tänka på tentan jag hade nästkommande dag. Jag skrev till alla mina vänner här och dom var på, såklart, och ut gick vi och tog en varsin öl. Det var min sista kväll som 20 åring och jag kommer minnas denna kväll för resten av mitt fantastiska liv. Natten innan tenta var tuff jag sov knappt något, gick upp för många timmar tidigare och duschade i iskallt vatten. Jag befann mig i Trondheim Spektrum, där tentan skrevs, mer än en timme tidigare än tentamen. Den nervositeten jag kände inför denna tentamen var inte att leka med alltså, har aldrig varit så nervös inför en tenta och jag kände inte igen mig själv under dessa dagar. Så på min födelsedag skrev jag den hemskaste tenta jag någonsin skrivit och efteråt kändes det så jävla bra, efteråt släppte allt och jag började andas igen.
Jag mötte upp mina vänner och vi gick ut och åt o firade att jag nu hade blivit hela 21 år gammal. På kvällen kom mina föräldrar hit och det var så himla kul att få se dom igen, vi lämnade deras saker på hotellet och gick ut i Trondheims heta nattliv och tog en öl. Och jag var så lycklig över att äntligen få vara tillsammans igen <3 På lördagen spenderade vi dagen ihop i den mysiga stan och på kvällen hade vi stor fest för både mig och min fina vän Yujin som blev 20 år igår, en dag efter mig. Jag är så glad över att hon föddes. Vi hade en helt fantastisk kväll och natt med mycket alkohol och fantastiska lekar. Idag hängde jag återigen med mina päron och äpplen, ikväll hade vi bokat bord på Tyholt tower, som är enligt mig en av Trondheims fantastiska platser och bjuder på en fantastisk utsikt! Senare tog vi en öl ihop innan jag för nån timme sedan kom hem till mig.
Imorgon är våran sista dag här ihop och på kvällen åker dom hem.
Jag har faktiskt en bokad flygbiljett med dom imorgon kväll hem till mitt älskade Sverige. Tanken var alltså att jag imorgon kväll skulle befinna mig på svensk mark igen och överraska alla min fina älsklingar men något hände. Jag insåg faktiskt alldeles försent hur bra jag haft det här i Trondheim och på NTNU och framför allt på grund av dom fantastiska människor som jag fått chansen att lära känna och skapa djup kontakt med. Jag förstod det alldeles för sent. Jag var ledsen när jag kom hit, jätte, jätte jätte ledsen och jag har enda sedan dag 1 räknat dagarna till hemfärd, tills jag återigen är på svensk mark, hemma i mina barndoms trakter med människorna som hjälpt mig andas under hela mitt liv. I mitt huvud har jag varit i framtiden och detta har från mitt perspektiv endast setts som en period jag måste genomgå för att komma närmare mitt mål. Jag har haft svårt att njuta, att ta det på allvar och att faktiskt förstå lyckan med det hela. Jag fattade det så sent som förra helgen, när tårarna rann för att jag insåg att det endast var en vecka kvar av min utbytesperiod. Det kom plötsligt, som en våg som tog hela mig med storm. Jag överraskade mig själv och jag har nu svårt att förstå att jag är klar med detta här, att det är över och det enda som kommer finnas kvar är alla dom fantastiska minnen som jag tillsammans med mina nya änglar till vänner har byggt, format och upplevt. Alla minnen kommer för evigt att vara med mig i mitt hjärta för det här har ta mig fan varit en av dom bästa perioderna i mitt liv. Jag har också träffat Någon. Någon som ger mig fjärilar i magen och som jag fattat tycke för. SÅ jag bestämde mig så sent som imorse att skita i flyget imorgon och stanna kvar här i Trondheim lite till. Jag är inte redo för att säga hejdå än, det kom så snabbt, hemresan alltså, så jag kände att jag behövde lite mer tid här för att kunna förstå att jag faktiskt har befunnit mig här under HT15 och för att kunna få en värdig chans till att säga farväl till livet här på riktigt. NU ska jag NJUTA maximalt av den fina tid jag har kvar här och nu ska jag verkligen försöka ta in Trondheim och försöka säga farväl på ett så bra sätt som möjligt. Jag ska spendera tiden till att ta det lugnt och reflektera över alla dessa månader som nu så snabbt flygit förbi och som jag önskar kunde komma igen. Jag ska även spendera så mycket tid det går till att hänga med mina fina vänner som jag träffat här. Vissa av dom kommer jag aldrig att träffa igen och det är galet sjukt. Hur kan man träffa människor varje dag i nästan ett halvår och sen bara är det slut. Men jag är öppen och ser livets alla möjligheter och jag vet att det här är så det ska vara och jag vet att varje slut innebär en ny början, vilket i sinom tid jag snart blir redo för. Jag behöver bara någon vecka till i mitt fina trondheim innan jag blir redo för Sverige och alla dess härligheter. Innan jag stänger denna dörren för att öppna en annan.
Idag passerar jag hela 17 veckor här, 119 dagar, och det har gått så förbaskat snabbt och jag har svårt att förstå. Och jag är besviken på mig själv för att jag förstod för sent, men det är bara goda tecken på att jag hade en fantastisk period här och att jag i ett annat steg i livet kommer ha erfarenheten till att inte göra om samma misstag. Med det sagt så känns det som en stor skillnad mellan att vara 20 och 21. Jag har växt som människa, jag har överraskat mig själv och gjort saker jag inte trodde va möjliga. Jag är stolt över mig själv och över det liv jag lever. Jag är så fylld av kärlek och mitt hjärta ler och skrattar nu. Och det på grund av alla dom fantastiska människor som ler mot mig och som gör mitt liv värt att leva. Saknaden till dom där hemma är obeskrivlig och jag älskar dom utan gränser. Jag trodde inte att det fanns rum i hjärtat för att älska ännu mer, men hör o häpna, så mycket som får plats i våra hjärtan vilket är helt sjukt. Jag hade kvar utrymme och med hela mitt hjärta har jag insett att jag älskar människorna jag träffat här, människorna som kom till att bli en fantastisk del av mitt liv och saknaden kommer va gränslös när vi skiljs åt. i hjärtat finns det plats för mycket kärlek, men det tar tid innan man fattar det och innan förstår hur människor kan påverka en. För mig tog det 21 år.
Jag har massa fantastiska bilden till minnen från dessa dagar och jag kommer sörsöka få upp dom i veckan. Jag hoppas ni alla mina vänner tänker till en gång extra innan ni längtar efter något. Det något kommer alltid att komma och jag fick ännu en gång det bevisat för mig att lycka inte är en destination. Jag har varit lycklig i princip under hela min vistelse i trondheim, bara det att jag inte förstod det. Jag trodde jag skulle bli lycklig över att åka hem och nu vill jag inte ens hem, för jag har bildat mig ett hem här. Jag har byggt ett helt liv här. Min mamma sa faktiskt till mig, dagen jag lämnade Kroatien, den 6:Te augusti, att jag kommer gråta när jag lämnar Norge och jag hade mycket svårt att tro henne. Men hon hade rätt. Man lär sig mycket med tiden och livet är under utveckligen varje sekund av våra liv. Jag kommer leva länge på detta och jag är så lycklig över att minnen existerar, över att bilder finns och över att facebook kommit att bli något jag håller kärt. Jag är fylld med glädje och kärlek och jag ser galet fram emot att få komma hem till Sveriige och alla mina fantastiska älsklingar, det gör jag för jag älskar och saknar dom oändligt, men innan dess måste jag bara få ett fantastiskt slut på hela det här pannkake äventyret. Som en och en annan alltid säger, lyssna på din magkänsla. Jag håller med till en viss grad men jag älskar att lyssna på mitt hjärta. Jag har känslor och mitt hjärta skrattar nu och jag har aldrig varit lyckligare, för det bästa i livet har ännu inte hänt <3 mycket kärlek från er dzana
