livet

Då kom dagen, dagen den 17de augusti och jag har idag (precis nyligen) gjort mina sista timmar på Carlsberg Ramlösa. Den här dagen har jag väntat på i 3 månader och nu idag är den här. Tre månader har för en ungdomlig själ i min ålder känts som en evighet, och det kändes redan som att en hel evighet skulle passera innan jag ens trampade in på Carlsberg.

Det är i allmänhet svårt att i ett människoliv oavsett ålder ge bort en hel sommar av något du aldrig testat, aldrig rört vid och aldrig ens visste riktigt existerade. Jag har aldrig tidigare i mitt 21 åriga liv "gett bort" en sommar till jobb och ansvar. Jag har levt riktigt ungdomligt, festligt och rest som bara den bara för att jag kunnat men även för att en i ett människoliv inte har så många somrar och särkskilt inte i ung ålder, och för mig är det på somrarna det händer. Det är då jag verkligen har velat leva och känt att livet är en gåva på alla möjliga vis. Självfallet tänker jag på älskade Kroatien där jag sedan födseln tillbringat mina somrar och det har därför för mig varit oerhört viktigt och för att inte prata om härligt att spendera mitt människolivs dyrbara somrar just där. Jag har även aldrig varit redo inför ett seriöst jobb och att ta på mig stort ansvar på ett aktivt företag, men sen ställde jag mig även frågan, i efterhand dock, om man någonsin kommer känna sig redo inför att ta det stora steget? I min värld ser jag det som att det är så det är, samhället säger så och alla gör så och därför börjar en arbeta heltid så snabbt det bara går. Och där och då, ja där och då blir en plötsligt vuxen. Vuxen på en annan nivå. Men jag då, kommer jag någonsin att klara av att bli vuxen?

Men nu efter min största händelse i livet, examen, fick jag mitt livs hittills svåraste utmaning, som jag många gånger tvekade på. Jag tackade självfallet ja och var gladare än någonsin över jobbet jag fått men visste även att det skulle bli mitt livs tuffaste resa. Nu med facit i hand- jag är KLAR- jag har klarat det och jag är så stolt över mig själv! Jag, enligt mig själv och min pappa, befinner mig i en ålder där det fortfarande är svårt att kontrollera känslor, veta hur man ska bete sig, veta vad man ska säga osv- särskilt i situationer där du möter människor som blir dina arbetskollegor och som du dag in och dag ut, gemensamt, ska åstadkomma fantastiska resultat med. Än svårare blir det när dessa arbetskollegor är mellan 25-40 år äldre än dig själv. Och ännu svårare där du är den enda yngsta lilla tjejen, lilla sommarvikarien. Vid vissa tillfällen har mina känslor och min förmåga att kontrollera mig själv sviktat och ett tillfälle, en situation som jag minns allra tydligast och som jag kommer bära med mig för resten av mitt liv. Det var en onsdag, arbetsbelastning på topp, en del möten och en himla massa ansvar, frågor och så  vidare- sånt som en som vanlig vuxen klarar med erfarenhet och med åldern. Där och då i en, för mig, pressad situation bröt jag ihop. Kroppen sa ifrån och mina tårar började rinna. Stress och oro sköljde över som en våg som direkt anammade mig. Jag var hjälplös. Det var en onsdag och jag upplevde mitt livs värsta dag. Jag var utmattad. Jag behövde ta nya tag och samla mig. Jag var på botten, och det var en känsla, kanske flera känslor? som jag i mitt 21 åriga liv aldrig någonsin förut hade stött på. Det blev mentalt jobbigt för mig som redan haft ett väldigt svajigt år med Norge och många känslor, olika människor osv inblandade. Nu senare när jag är i land, gjorde denna dag mig till en starkare människa, det vet jag. Jag har i timmar reflekterat kring detta med mina päron och äpplen, några av mina vänner och vi har gjort ett utbyte på tankar och reflektioner. Det har för mig betytt mycket. Idag vet jag att jag är oövervinnlig, att jag, bara jag tror på mig själv, kan klara av så mycket mer. Jag vet att jag måste tro på mig själv och jag har nu även anledning till att göra det. Efter denna dag flöt mitt arbete på, jag växte in i min roll, lärde mig mer och insåg även snart att allt i livet inte spelar så stor roll, bara vi är lyckliga, glada och lever det liv vi vill leva. Jag har nu checkat ut på riktigt och tagit semester- mina äpplen och päron ska möta upp mig i mitt livs andra stad där jag nu levt och haft mig i hela tre år. Vi ska tillsammans dricka vin eller kanske öl? beror på vad Maida är sugen på. Jag har officiellt avslutat mitt första riktiga heltidsjobb, även ett jobb som jag kan tänka mig att jobba med för resten av mitt liv, men det får bli en annan historia. Nu väntar semester på riktigt och sedan då, sedan eller redan på lördag ska jag faktiskt välkomna mig själv till mitt älskade Kroatien och Trogir, mitt livs allra största paradis. Tillsammans med mina vänner- familjen jag själv valt! Som jag längtat och som jag drömt om det och nu äntligen är det här. Min fina lilla evighet är över för den här gången och känslan, eller känslorna som jag fortfarande har svårt att tolka är obeskrivliga. Jag är ny här i livet, jag har blivit född på nytt <3